På jätteförekommen anledning!

Vad har hänt sedan sist det begav sig och viktigast av allt, hur har jag sett ut?!

Det har poserats så flitigt med champagne att det har resulterat i en reprimand, men vissa bilder är onekligen reprimandworthy.

Har bland annat druckit Selosse till lunch som man ju gör i Épernay.

Den som inte blir fotad av andra besökare på Musée Yves Saint Laurent är en sopa.  

 Överdriven homage?

 

Poetisk på Brasserie Lipp. 

  Och jag som bara skulle ha fina naglar den där gången i Milano blev beroende. 

 Efter flera års prat om Ålesund kom vi äntligen dit.  

Unnade Ålesundsborna konturerna av min stjärt (förlåt om det låter snuskigt).

Crawlade snyggt i smältvatten,

 vilket inspirerade Tomas till att leka Näcken.

Snyggt i Hälsingland också!

Har inte svikit katterna i Positano och kommer aldrig att göra det heller. Den där byjäveln är gravt beroendeframkallande.  

Nån gång ska jag göra ett blogginlägg där vi skålar med kypare á la fotoalbum från Kreta 1988. Den här spänstige restaurangägaren i Salerno är en ny bästis. 

 Jag har varit mysig och gullig också, oftast when lite tipsy.

 Tyvärr har jag inte ensamrätt på att vara mysig och gullig. Här kommer en gullighetskavalkad.

 Avslutningsvis kan vi väl lovsjunga Tomas senaste kostyminköp.

Hörs mer!

Hej!

Mer Positano

Vi gör vårt bästa för att tröttna på Positano, men lyckas inte. 2017 åker vi dit för sjunde gången eftersom vi inte "blev färdiga" nu heller.

Denna gång hyrde vi bil och fick fina moments, som mötet med denna stora, lilla man. Luigi Tecce! Salve!

 Ett lika roligt, men ett helt annorlunda möte med en vinproducent var detta. "I take too many selfies" förklarade den gästvänlige, Luigi Reale i Gete. Producenten till Borgo Di Gete - det svartaste rödvinet vi nånsin druckt. Bord nr 19 med Gaetano som kypare på Le Tre Sorelle är givet.

Men efter en lunch hos Gateano kan det bli mycket glädje och dyra presentinköp. 

 Gissa vilka som hade sin port mitt i den här snyggtrappan?

 Jo, vi.

I favorittrapporna!

 

Gianni Menicetti

För längesedan skrev jag om "Häxan i Positano" och jag blev påmind om henne under vår senaste resa då vi såg konstnären Gianni som levde med the "Witch of Positano", Vali Mayers på bussen vid två tillfällen. Nästa gång vi åker till Positano ska jag såklart kolla in Gianni Menicetti's konst. Nu hade han en ny skönhet vid sin sida. Så vitt jag vet (eller så vitt Tomas vet, eftersom det är han som snart tar en professorstitel i Positano-kunskap) lever konstnären fortfarande sannerligen alternativt nere i sin ravin strax utanför Positano. Ball!

Bilderna är stulna här.

 Här hade jag tänkt publicera ett smygtaget foto av kopnstnären och hans nya donna, men så gör man ju inte.  

Kanske ramlar jag över nån utställning med Vali Mayers konst nån gång i livet också.

Fler Positano-favoriter!

Här listas "20 Amazing hotels you need to visit Before you die". Hotel, Le Sirenuse finns med på listan och jag har nu besökt deras Champagnebar vid två tillfällen så jag borde således ha fullbordat 10 % av "uppdraget". Tjottan är så tjusig så den inbjuder till Selfie-frossa. Champagnen kanske bidrar till narcissismen? 

Gäller att föreviga tillfällen som dessa så att jag kan skryta i detta och i andra sammanhang. Därav ungdoms (eller numera tant?-) beteendet.  

Favoriter i repris var det. En av dagarna hade vi tillgång till MIN klippa. Ingen idé att publicera fot-i-förgrunden-bilder om inte den ena foten pekar mot Capri och den andra mot Positano. Borde till och med imponera på Tomas Grip.  

 

Sprang även romantiskt i Positano-trappa i likhet med Marisa Tomei i filmen "Only you". Nån som anser att jag lyckades?

 

Tre av kvällarna tillbringade vi på Le Tre Sorelle - för att vi älskar Le Tre Sorelle och för att de har världens bästa personal!

Världsklass!

Arrivederci Positano! 

Samma men olika i Positano

Det blev Italien och Positano igen, men denna gång i sällskap med de här två skitbra'a människorna. Man kan säga att denna resa till Positano blev helt annorlunda än de övriga eftersom resesällskapet var dubbelt så stort. Det fina med att återvända i sällskap med Dennis och Robin var bl.a. att vi kunde hänge oss totalt till favoriter i repris. En av kvällarna hade vi skickligheten att boka bord på restaurang Bruno.

Som har den här utsikten.

Och som ser ut så här i dagsljus. Förresten, om någon ser den där sjalen nånstans i Positano vill jag att ni skickar den till mig för jag tycks ha supit bort den.

Favoriter i repris var det ju frågan om och kyparen kom till och med ihåg att vi beställde detta förra året. "It's our best wine". Så bra att vi ju till och med åkte till London och köpte en flarra i höstas.

Sen det där vanliga "rigga till sig och gå ut och äta". Svårt att tröttna på det säger jag till de som hänvisar till brist på fantasi att återvända till samma ställe flera ggr.

Mata den där gatton ...

Saboterar lite av min bloggimage när jag flashar dessert-bilder, men ni vet .. Italien och den där gelaton. Åt för övrigt en förnämlig soja-cocos-gelato i Rom.

Hemma hos oss finns bilder av hela Positano. Hela! 

Ett dygn i Rom hör också till det vi nu kan kalla succé-konceptet.  

(närå, köpte inget ... där.) 

Med tanke på hur ofta kameran var framme kommer sannolikt mer dokumentation från denna resa.